Bittrabritta

Drömmar är väl allas tillflycktsort, det är som en trygghet, en säkerhet och något som är bara mitt eller? Visst kan du välja att dela dina drömmar med någon men dom är ändå dina från början, Men drömmar kan krossas så lätt av ignoranta medmänniskor eller kanske ska kalla dom motmänniskor. En enda dum kommentar räcker för att släcka glöden och lusten i någons drömmar, det är hemskt att du inte tänker dej för innan du ransakar någons drömmar och visioner. Skulle allt inte vara så jävla mycket bättre om vi tillsammans klappade varandra om ryggen och sa "go for it" följ ditt hjärta, lyssna till vad det säger dej och gör det som känns bäst.

Nerå, redan från barnsben lär vi oss, att anpassa oss efter ett system vi själva inte vara med att bygga upp, vi har rösträtt och sägs bo i ett demokratiskt samhälle, men du, det vette fan om vi gör?! vi röstar på olika partier som ska leda sverige och göra det bästa av situationen, vi sätter vår tilltro till ett fåtal personer som sitter på makten ochh INGEN av de som sitter på makten eller på stolen till vänster eller höger om makten har någon aning om vad det handlar om, hur man verkligen lever. För om någon av de där personerna som sitter på makten visste hur det var att verkligen leva skulle de sluta ta de där dumma besluten som bara förstör, förstör drömmar och visioner.

För att vara politiker måste man vara en realist, bokstavligen en realist, inget utrymme för drömmar och visioner i deras liv! Pappersfacister! Men det kanske roligste i den här kråksången är att om det nu skulle, kring maktens bord, komma in en med en riktigt bakgrund från ett hårt liv av äkta utanförskap. om en sådan person skulle äntra makten och faktist besitta den ett tag, skulle nog nästan hela sveriges befolkning peka med hela handen och protestera vilt och högt. Hur kommer det sig att vi lägger ner alldelles för mycket energi till att peka på det som är fel, istället för att vara glada åt det vi har och jobba på att få mera av det goda istället för att strö ännu mer salt i såren?

Och varför är vi så pigga på att peka med hela handen på andras fel och sätta på både skygglappar och öronproppar när det kommer till våra egna fel och brist? För när allt kommer ner till det lilla, det innersta måste det väl vara så, att någonstans någongång hade även de dömmande människorna drömmar och visioner, ett naivt sätt att se på världen och en innerlig önskan om att allt skulle bli bra. Men någonstans, någongång på vägen mot vuxenvärlden, släckte någonannan den livsglöden, den passionen och de finaste drömmarna..

Människor som inte tillåts att drömmar, som inte sporras till att "go for it" de är de människorna som är farliga, de är de människorna som anpassas och ställer sig i leden och håller sig till tristessen, de är de människorna som fortsätter att träta över småsaker. De människorna inser aldrig det fina med livet, för de är för upptagna med att släcka andras livsglöd!