Bittrabritta

Jag behöver få börja nånstans i den här röran, någonstans måste jag hitta en ende på tråden där jag kan börja dra. Börja lösa upp kaoset, reda ut de oförstådda saker, tvista upp knutarna jag slagit på mej själv. Jag behöver bara hitta början, där jag kan börja dra. Ett problem måste ha en lösning måste ha ett svar, de måste finnas ett slut på de hela. Någon måste sitta på facit, på alla svaren, om inte alla svar, då iaf något av dem? Det är som att skrika till en döv och vinka till en blind, meningslöst, allt det här till vilken nytta? Den här knuten jag slagit på mej själv, den här jävla oredan jag skapat i mitt sinne, ibland undrar jag om de här är vägen till vansinne som jag färdas på? De är som att jag spänt på mej skidorna och givit mej vind för våg ner för störtloppsbacken, passerat alla varningsskyltar rätt ut i den hackiga terrängen helt jävla oskyddad i tvåhundratjugo kilometer i timmen, där åker jag, på vägen till vansinnet. På min färd ner känns allting så sälvklart, jag ser de med egna ögon, de tecken jag missade förut, hur kunde jag missa alla de ilröda varningssymbolerna, de blinkande lamporna i varje hörn men framförallt hur kunde jag vara så dum?!
Klart och tydligt ser jag precis allting nu, hur jag står där uppe på backens topp iför min mundering, mundering kanske var att ta i, i den farten jag färdas i nu känns det som jag bara blev utrustad med ett par välvallade skidor utan stålkanter och avklädd naken så att de riktigt skulle vina om mej. Pinas är kanske rätt ord, pinas som jesus på korset skulle jag göra, alla min synder skulle jag ångra och de skulle kännas. Jag tror det bor en farbror i evigheten, en bitter farbror, just nu har han tillägnat sin evighet till att få sig ett gott skratt, ser ni han där uppe hur han ligger dubbelvikt av skratt, tårarna bara rinner och han håller sig om magen för att han skrattar så mycket. Han skrattar åt mej, åt sina egna hyss, sina jävelskap han hela tiden hittar på, de ena bättre än de andra. Om jag någonsin får av mej de här störloppskidorna, om jag någosin kommer tillbaka på spåret igen då kan nu vara hundratio procent säkra på att den där farbrorn ska fan få!

Men här åker jag, susandes förbi alla skylar och varningslampor, här åker jag alldelles för fort och kastar sten på någon annans vansinne fast de är mitt eget som fått mej hit, innerst inne vet jag att de inte finns någon farbror i evigheten, att han inte alls sitter där å ljuger ihop saker för att förstöra, en sån farbror finns inte!
Att förstöra för mej själv, de gör jag så bra på egen hand!